Ur en intervju med Elena Tzotzi    

Varför har du valt att arbeta som konstnär?

Jag tycker att bildspråk är viktigt. Det fungerar annorlunda än det talade/skrivna, det rymmer andra möjligheter/begränsningar; bild ringar in en annan erfarenhet. Jag problematiserar bilder, och på vilket sätt de ska visas, men egentligen inte själva grundkonceptet bild. Jag vill utveckla min variant av bildspråket. Jag känner mej paradoxalt nog kanske som en författare, som också utvecklar sitt språk, utan att ifrågasätta själva textarbetet i sej. Jag är glad att det finns bilder (utrymme, streck, suddi etc) och jag liksom tyr mej till det. Sedan har även den praktiska/fysiska sidan av bildarbetet betydelse för mej. Det handgripliga är viktigt för att kunna kommunicera med sej själv på ett särskilt vis, vilket för mej oftast är grunden för att jag sedan ska kunna visa mina arbeten.

Kan du berätta lite mer om ditt arbete och vilka eventuella intresseområden som ditt arbete utgår från?

Viss verksamhet fascinerar mej. Och de platser där den verksamheten existerar, olika rum - inte i en snäv, utan i en slags vid betydelse. Rum där vår inre verksamhet i någon mening balanseras mot den yttre. I mina två senaste arbeten har jag arbetat med sådana rum: ”Sagan” och ”Trädgården”, och har också försökt återskapa de rummen i själva utställningarna – de har huvudsakligen innehållit teckningar, som har presenterats tillsammans med olika objekt etc., i en sorts installation med ambitionen att visa på just en sådan verksamhet.

I vårt inre anhopas och kolliderar tankar och hela spektra av känslor ofta samtidigt, vid särskilda tillfällen/ögonblick, i vissa situationer (på vissa platser). Den speciella samtidigheten, som sker i våra medvetanden och hur den ställs mot omgivningen (landskap, rum, andra personer etc) är viktig för mej att ta fasta på. Vid sådana tillfällen/tillstånd behövs ibland redskap och kanske en metod för att reda ut vad som händer. Orden är förstås ett sådant redskap, språket har en logik som gör att vi kan namnge och ringa in problem och möjligheter. Bilder är också ett formuleringsredskap, men fungerar på annat vis. En bild beskriver inte utan visar. Då orden blir tvungna att sprida ut sej i tiden är bilden närmast ögonblicklig, flera saker sker samtidigt, och vi kan röra oss fritt i olika riktningar. Bildspråk (bild/bildtittande) har därför direkta paralleller till hur vi tar in verkligheten på ett sätt som präglas av just samtidighet.
  
Poesi är kanske den textform som bäst kan suggerera en sådan samtidighet, men i en bild sker den - den säger något om sakernas tillstånd utan att förlora ögonblicket då allting händer; bild låter oss dröja där. Det är det ögonblicket som intresserar mej, närvaron, samtidigheten inom just det ögonblicket – det som egentligen händer.
   Bildberättandet hjälper mig att försöka komma åt verkligheten. Det finns en gengångarkvalitet, som jag vill ta vara på i mina bilder. En variant/aspekt av samma händelse ligger alltid på lur. Och dom spökar för varandra.

(...)

Har din syn på din roll som konstnär ändrats/utvecklats under din utbildning på konsthögskolan?

Kanske har den inte ändrats så mycket, men den har blivit klarare. När jag tänker på min roll känns det brokigt och vilsamt på samma gång. När man studerar tillsammans med likasinnade, men också väldigt olika personer, blir det tydligt att det finns så många, individuella konstnärsroller. De är besläktade men har alla olika intresseområden, metoder och sätt att presentera sina arbeten på. Förtroendet för mitt eget konstnärskap har på så sätt stärkts och utvecklats; jag är en rollfigur bland andra, jag gör bild utifrån min erfarenhet och mina reflektioner.

Hur ser du på ditt yrke som konstnär i framtiden, hur ser du på konstnärens roll i samhället?

Att visa bilder är förstås ett sätt att vilja dela/diskutera sitt synsätt med andra. Konstnärerna är många och rollerna är skiftande och föränderliga... Vi gör undersökningar som rör vad det är att vara människa, helt enkelt, med vår egen specifika erfarenhet som grund. Därför är det viktigt att vara opartisk, att inte låta sej förledas eller att låta någon annan styra ens intressen.